En ny början

Hela våren och sommaren har jag mest funderat. Funderat på vad jag ska bli när jag blir stor? I hela mitt vuxna liv har jag mest jobbat och kämpat hårt för att ta mig framåt, vidare mot nästa mål. Lagt en sten till i ryggsäcken, lite som hölmöläborna kanske. Om hästen kan dra den där stocken så nog kan den dra den här också. Vi vet alla hur det slutar, någonstans kommer den där stocken som gör att hästen inte orkar dra lasset. Lite så gick det för mig, tyvärr.

För mycket av det goda

Att vara mamma till tre barn, bo på landet i ett eget hus, föreläsa, jobba som konsult och försöka vara med och driva tre företag på ett bra sätt blev helt enkelt för mycket. Jag räckte inte till. Jag som brukar klara allt, klarade inte allt. Så nu har jag bestämt mig för en rad förändringar. Det här är mina val och de står jag för.

Byans number one, Komossan, får en webhandel

Det första jag gjort är att flytta hem Aveos webhandel till Komossa. Varför ska jag behöva känna att jag måste åka iväg någonstans när det trots allt är en digital handel jag driver och de flesta kunder har aldrig någonsin besökt butiken i Vasa. Butiken öppnar alltså inte igen i augusti utan huset hyrs ut till studerande.

Inredningssidan utlokaliseras och där är det lite för tidigt för mig att avslöja alla detaljer men jag kommer inte längre efter den 31.8.2017 att aktivt driva någon inredningsverksamhet. Att säga adjö till den verksamhet som gjorde mig till företagare är vemodigt men samtidigt också befriande. För det betyder att jag har en sträng mindre på min lyra och för första gången i mitt vuxna liv vill jag ha mindre.

Nu är lugn och ro det jag behöver

Jag minns en gång när jag var liten och frågade pappa om vad han ville ha i födelsedagspresent. Efter en del förslag som han inte ville ha, sänkte han tidningen och sa han:

 -Det jag önskar mig mest av allt här i världen är lugn och ro!

Varpå jag svarade att lugn och ro är det värsta jag vet.

Tänk så man kan ändra sig. För just nu känns lugnet här i mitt kontor i Komossa som en gåva. Sen får jag erkänna att webhandel passar mig väldigt bra. Här kan jag sitta okammad och osminkad och bara vara jag. Sigrid har redan en egen madrass i ett hörn där hon sover middag. För trots att jag stortrivs med att vara företagare så är det min familj som verkligen betyder nått här i världen. Min förhoppning är att alla dessa beslut ska resultera i att jag kan vara mera närvarande med dem både fysiskt och psykiskt.

Utan Mikael Löfgren mitt stora stöd här i livet hade jag knappast tagit mig hit! Men nu står jag här och det känns bra!

 

 

 

 

Är det nu jag blir bondmora på heltid?

Tack för alla hejarop och lyckönskningar i samband med att vi berättade om Axagård. Det är ett roligt och utmanande projekt och jag kommer samtidigt mina rötter lite närmare. Men nej, jag ska inte sluta vara varken entreprenör, föreläsare eller konsult. Det är inte nu jag blir bondmora dygnet runt, utan jag jobbar på, precis som vanligt. Det jag däremot anser att jag definitivt lagt på hyllan är möjligheten att ha ett ”vanligt heltidsjobb”. Jag börjar ha så pass många järn i elden att det inte längre är möjligt.

Tid att vara mamma

Dessutom har jag blivit mera självisk sedan Sigrid föddes, eller mera familjeorienterad om vi väljer ett positivare ord. Mina barn får numera fler timmar per dygn av mig, för att jag vill ha det så. Igår kunde jag åka med som förälder till Vörå Skidcentrum när barnen hade skiddag och jag kände hur lyxigt det var. Vilken glädje att kunna prioritera så, att ibland bara få var mamma. Den tiden tänker jag ge mig själv mer av de kommande åren. Härvaro är mitt nya favoritord.

snowman

Det är bra att blanda

Att blanda olika arbetsuppgifter och projekt är det bästa jag vet. Att ena stunden prata utfodringsplan för nötdjur och i nästa skicka iväg en föreläsningsoffert gällande entreprenörsskap, för att sen svara på mejl om digital marknadsföring. Att få vara med och utveckla webhandeln på Aveo, fundera på förpackningsmaterial och försäljningsbidrag, allt är fantastiskt roligt och ingen dag är den andra lik. Att få varva upplevelsen av att vara expert med den av att vara nybörjare, det håller mig alert. Att ha många olika saker på gång är för mig är ett sätt att förstå världen lite bättre och framförallt en fungerande metod för att undgå att bli uttråkad.

Min egen godispåse

När det blir rutin blir jag uttråkad och då blir jag lat, att gå omkring och känna mig lat är bland det värsta jag vet. Någon säger säkert att jag lider av ”duktig flicka” syndromet. Det har jag säkert gjort i någon mån, kanske gör jag det än idag, hursomhelst så avskyr jag att känna mig lat.

Jag vill känna mig levande, på gång, jag vill att mitt arbetsliv ska vara som en godispåse jag själv plockat ihop.  Choklad, lakrits, vingummi, svampar, praliner och skumbjörnar, alla möjliga sorter, huller om buller, men på mina villkor. Jag känner mig oerhört tacksam för att jag får ha det som jag har det.

Den enda nackdelen jag kan komma på är att jag inte vet vad jag ska skriva på mitt visitkort. En mångsidig mamma, föreläsare och bondmora till er tjänst?

knowledge1

 

 

Älskling – Ska vi lägga livspusslet ikväll?

Precis samma rubrik som ovan har också min föreläsning på den stora finlandssvenska kryssningen. Det kan ju tyckas ironiskt att jag som alltid har nått nytt knep på gång för att återigen balansera livet, ska föreläsa om hur andra ska göra med sina liv. Varför har jag då inte lagt mitt eget pussel om jag nu ska ställa mig upp och berätta för alla andra hur de ska lägga sina pussel?

Faktum är att jag tror att livspusslet är olösligt. Allas liv är mer eller mindre en blandning av många olika pussel, träbitar och pappersbitar, stora och små pusselbitar i en salig blandning. Dessutom tror jag att lösningarna varierar beroende på var i livet vi befinner oss. Det är alltså totalt omöjligt att lägga någons livspussel så att alla bitar passar ihop, kant i kant. Om det verkar för bra för att vara sant, ja då är det falskt, eller som det numera heter ”alternativa fakta”.

Men om vi accepterar att det lämnar lite luft emellan livets pusselbitar, ja då har vi en chans att kunna forma ett mönster. Det är luften emellan jag vill dela med mig mina tankar om. Ge några tips från en kvinna som verkligen velat vara bäst på allt, bara bli bäst, bäst, bäst. Men alla bitar passar bara inte ihop. Det blir fult, det skaver och man blir aldrig riktigt nöjd. Jag har lärt mig den hårda vägen att satsa på luften mellan bitarna.

För mig betyder luft ofta tid, tid att göra, tid att känna, tid att vara. Men också mod att välja bort och välja till. Modet att stå upp för det och dem jag tror på. Jag har hittat några knep som hjälper mig leva mera intensivt och samtidigt göra det i ett lugnare tempo.  Jag tror mig ha hittat några knep, lägg kantbitarna först liksom. Jag vill så gärna dela med mig av dessa, för kanske, kanske kan du ha nytta av dem i ditt liv.

Det bästa i mitt liv är utan tvekan mina relationer.

 

Ett år utan VD titeln

Förra veckan var jag in med en blomma åt Anniina, som ett tack för hennes första år som VD på Aveo. Tacksam ända in i själsroten över hennes insats är jag. Det betyder samtidigt att jag själv varit utan den titeln och det jobbet i ett helt år.

Sade upp mig själv

Att bestämma sig för att sluta var faktiskt ganska lätt, jag hade sagt från början att max tio år som VD och den gränsen närmade sig, jag var rejält trött och utarbetad och därtill gravid. Anniina tackade dessutom nästan omgående ja till jobbet. Så det var lätt att bestämma sig, sen kom det svåra.

Inte så att jag inte litar på Anniina, det gör jag 100%. Men det har varit en stor utmaning att sätta sig i baksätet och följa med när någon annan kör ”min bil”. Jag fick verkligen sitta på mina egna händer för att inte blanda mig i de första månaderna. Jag kommer speciellt ihåg hur svårt det var att inte blanda sig i saker som tex. löneförhandlingar, val av städfirma eller hur projektförsäljningen skulle gå till. Men jag lyckades hålla mig på avstånd mycket tack vare att min man Mikael inledningsvis antog mantrat:

-Det är inte du som är VD längre! Det är inte DU som bestämmer!

Sen är det ju klart relativt vad som är tillräckligt avstånd.

Början på en större insikt

Ett år senare kan jag se hur otroligt nyttigt detta varit för mig. Världen har bokstavligen öppnat sig och jag har ”kläckts ” ur mitt eget ägg. Jag säger inte att det varit lätt, bara att det helt klart varit värt det. Jag rekommenderar detta åt andra företagare som ångar på, låt någon annan driva ditt företag en tid så att du kan växa som människa och företagare. En av mina goda vänner Åsa Hagberg-Andersson sa en gång åt mig:

Men Anna, gravgården är ju full av oersättliga människor!

6785688254_d23abbba0f_b

Det är den råa sanningen och jag försöker att påminna mig ofta om den. Vi är alla oersättliga, frågan är bara, var vill vi vara oersättliga? Jag vill vara det i mitt eget liv, inte i mina företag. Det är min man och mina barn som ska uppleva att jag är oersättlig inte mina kollegor eller uppdragsgivare. Självklart vill jag göra mitt allra allra bästa men det är endast för min familj som jag vill vara oersättlig.

Därför vill jag också driva mina företag på det viset att det inte finns några oersättliga, alla är viktiga, värdefulla och uppskattade men ingen ska behöva vara oersättlig på jobbet. Det uppdraget ska var och en få spara för sina närmaste.

Sökmotoroptimering min nya hobby

Under de första månaderna fick jag jobba tillsammans med ett par andra företag kring deras affärsstrategier. Det hjälpte mig att släppa taget om Aveo. Bästa sättet för mig var att helt enkelt fokusera på någon annans utmaningar.

Så småningom när dammet lagt sig kom en ny vardag fram. Jag har länge varit intresserad av hur Google bestämmer sig för vilken sidan som är nummer ett. Nu hade jag plötligt tid att göra det jag länge önskat, att läsa, ta reda på mer. Jag började läsa på om sökmotoroptimeringen och jobba med Aveos webbshop hemma lite i smyg. (Anniina visste nog om det) Sökmotoroptimering är ett ”smygjobb”, det är ett nästan osynligt arbete men ändå väldigt viktigt om man driver e-handel. Det kräver också ett långt tålamod, en vara som jag inte haft mycket av. Under året har jag dock kunnat konstatera hur viktigt det är att göra saker med verklig omsorg framom att bara göra ”kvickt och galet”.

Så kom barn nummer tre

Sigrid föddes i maj och hon är förmodligen världshistoriens mest lättskötta baby. Visst sitter jag och tittar på henne när hon sover men efter en kvart är jag fulltankad. Då kan jag göra vad jag vill medan hon sover ännu ett par timmar.

Det har verkligen varit ett spännande år och jag är så glad att jag tog steget. Ta gärna kontakt om du funderar på samma sak. Vi kan ta en kaffe framför skärmen eller träffas IRL!

Ha en underbar dag!

Publikrekord på årets VFA?

De första två åren har omkring 100 personer som deltagit i Välmående Framgångsrika Arbetsplatser seminariet och detta år ser det ut att bli publikrekord. Härligt! Dessutom vi ryms ju fler nu när det ordnas på Ritz.

Välmående på arbetsplatsen
Fjolårets deltagare laddar upp inför seminariet, enligt instruktioner från Folkälsans personliga tränare.

Årets program

Vad är det som är så bra i år då? Jo, det är många inbjudna som begriper sig på varför det är så att vi först ska MÅ BRA för att sedan kunna bli framgångsrika. Inte tvärtom. Vi ska inte slava oss till framgången för att sedan unna oss att må bra. Det är fel tillvägagångssätt för att utrycka det diplomatiskt. Årets seminarium kommer vi att lyfta fram vägen till välmående och framgång ur flera olika synvinklar.

Toni Eskola från Great Place To Work ger oss en inblick i hur de arbetar och vad som enligt honom är avgörande för att bli ett ”fantastiskt ställe att jobba på”. Flera Österbottniska arbetsplatser har lyckats väl i deras årliga landsomfattande mätningar.

Promedis Carita Tuohimäki specialläkare inom psykiatri och rättspsykiatri tar oss med på en resa in i psykets värld. Hur hittar man egentligen en balans mellan arbete och fritid? Varför är det så viktigt? Både för mitt privatliv och för min arbetsplats.

Att mäta välmående

Visste du att de stora företagen har mycket avancerade system för att mäta välmåendet? Visste du att tillverkaren finns nära oss och att de är marknadsledare i Europa? Det visste inte jag, men så är det. Jag blev mäkta imponerad när jag för ett år sen träffade Seppo Salo på Sofor. Han kommer också att ge oss en sneak peak in i välmåendes digitala värld.

Självklart är Folkhälsan med och ser till att vi hittar den rätta stämningen från start. Kortbytarrally i pausen och god hälsosam mat som avslutning är självskrivet på seminariet.

Det kostar ingenting att delta. Seminariet sponsorernas av Promedi, Härmän Kuntokestkus, Folkhälsan, Folksam och Aveo. Jag hoppas att du vill komma med! Här hittar du anmälingsblankett och mer information (Klick, Klick). Om du hellre deltar i Närpes så ordnas eventet där dagen efter (Klick,klick).

Välmående på arbetsplatsen2
Hur kul kan man ha på ett seminarium om välmående på jobbet?

mht-2015-a4-vaasa-se

Ofattbart bra träningsresultat.

Sedan årskiftet så tränar Aveos kontorsgäng varje måndag morgon på Wasa Sports Club. Vi kör ett styrketränings pass där var och en fokuserar på de muskelgrupper den bäst behöver stärka. Vi har inte förvandlats till ett gäng muskelknuttar men däremot har vi slagit friskhets rekord. Vi har under hela januari och februari 1 (!) sjukfrånvarodag fördelat på 9 personer. Det är ju helt otroligt. Detta resultat beror ju naturligtvis också till en del på tur. MEN, ju mer rätt saker man gör, desto mer tur har man också eller hur? Om vi skulle ligga på genomsnittet eller 4% sjukfrånvaro, så hade vi under denna tid haft omkring 15 dagar sjukskrivningar. Tänk vilken mängd strul vi undgått.

Jag rekommenderar ALLA som funderar på hur man ska få mer energi, fart och glädje i sitt kontorsgäng att testa detta.

Anna i Bottniahallen

10 x Förlåt

Hos oss har förlåtelse varit ett återkommande tema de senaste veckorna. Ja, kanske till och med de senaste månaderna. Men speciellt nu när vi haft semester och tid att ”filosofera” tillsammans. Vi har funderat kring hur vi ska få barnen att be om förlåtelse och hur de ska förstå och känna innebörden av förlåtelsen. Vad är förlåtelse egentligen? Är den annorlunda i media än i verkligheten? Använder vi vuxna förlåtelse gentemot varandra på ett bra sätt? När, vad och hur? Frågorna har varit många och de entydiga svaren ganska få. Min 3-åriga dotter Signe kom med den kanske hittills mest klarsynta analysen när hon sa:

Förlåt, är fint och bra men lite tråkigt.

Jag tror att det är viktigt för vår sinnesfrid att det finns förlåtelse i våra relationer. Jag tror också att vi lättare vågar testa saker ifall vi kan räkna med att bli förlåtna om det skulle gå tokigt. Både privat och proffessionellt. Förlåtelse = frigjord drivkraft = fler resultat. Om jag ber om förlåtelse och du svarar att jag förlåter dig, så betyder det för mig:

Förlåt, Händelsen får segla ut på glömskan hav för att aldrig återvända.

Hannes och Singe tar sig ett kvällsdopp inte i glömskans hav men väl i Östersjön.

10 tankar om förlåtande

1. Det är svårt att ge och ta verklig förlåtelse. Det är lättare att vara dömande. Det kräver så lite av oss i stunden, medan förlåtelse kräver mod och mental kraft.

2. Att vara förlåten innebär att saken är utagerad. Vi kommer aldrig att dra upp det. Att verkligen lämna saken kan ibland vara en riktig utmaning.

3. Den som kommer dragandes med ”gammal ost” när förlåtelse redan getts, har inte förlåtit.

4. Det är lättare att förlåta de första gångerna. Att förlåta samma misstag tionde gången är svårare men ibland behövligt. För ibland lär man sig inte efter första gången, inte ens efter andra.

5. Media verkar ha svårare att förlåta än vi verkliga människor.

6. Förlåtelse är kultur.  Det mesta lär vi oss av omgivningen redan som små. Men det finns också en genetisk, medfödd sida.

7. Vi är olika bra på att förlåta. Vissa förlåter genast, andra efter noggranna överväganden. Tid har betydelse.

8. Ibland får man förlåtelse utan att behöva be om den, ibland vet man inte ens att man blivit förlåten.

9. Att förlåta är inte detsamma som att acceptera eller godkänna.

10. Att be om förlåtelse är något annat än att be om ursäkt. En ursäkt är ofta ett rättfärdigande för ett dåligt bemötande.  Att be om förlåtelse är en bekännelse över ett övertramp.

Hur ser du på förlåtelse? Håller du med lilla kloka Signe ?

Kan vi programmera in arbetsglädje hos våra barn?

Hur kommer det sig att vissa av oss gillar att arbeta så mycket? En delorsak är säkert genetiskt, en annan orsak har med typen och tillgången av jobb att göra och det finns många andra orsaker. Själv har jag det delvis i blodet. Entreprenörer hittar man åtminstone fyra generationer rakt bakåt i min pappas släkte. Men jag tror faktiskt att den största orsaken till att jag njuter av att arbeta är att jag blivit programmerad till att göra det.

Som barn var vi alltid med. Vi satt i traktorhytten i timtal innan vi ens kunde gå. Vi var med ut i skogen om vintrarna och på höängen om somrarna. Mina föräldrar var måna om att se till att det fanns lämpliga uppdrag att tjäna pengar på. Riktiga uppdrag, med riktiga kunder. Vilket i sig säkert var viktigt.

Men det finns en annan aspekt som jag tror är mer avgörande. Pappas uttryck:

-”Je måst, får e va!”

Om man i mitt barndomshem sa, nu måste vi hugga ved eller nu måste vi städa huset. Då sa pappa bara: Je måst, får e va! Om man däremot gjorde ett annat retoriskt vägval, t.ex. Det skulle vara lägligt att kapa ett vedlass idag, när solen ändå skiner! Ja, då var protesterna sällsynta. Ordvalet spelade en viktig roll. Det som behövde göras skulle uttryckas på ett positivt och frivilligt sätt, utan måsten.

Dessutom var det viktigt att ha med sig matsäck och små belöningar för väl utfört arbete. Vi hade alltid mat,- och kaffepauser men jobbade ofta hela dagarna. Några 8 timmars dagar hade ingen hört talas om. Dagistanterna lär har varit bekymrade över min bristande tidsuppfattning, men vi talade aldrig om tid hemma. Jag anser mig ha blivit programmerad genom barndomen till att tala om och också uppleva arbete som något positivt.

Vårt samhället skriker efter innovationer och nya entreprenörer. Tänk om vi kunde uppnå detta genom att programmera våra dagisbarn till att njuta mer av arbete?

Hannes och Mikael på picknick
Programmering pågår!
Stenplockning på Masunin
Stenplockning på Masunin i Oravais.

Dyslexi, stavfel och slarvfel och vägen ut!

Dyslexi är inget att skämmas för, tvärtom. Den här texten har publicerats tidigare men den kan med fördel finnas här också. Som ett svar, på varför det ibland fattas prepositioner eller bokstäver i mina inlägg.

Vägen ut ur bokstavsdjungeln

Ingen fattade sig riktigt på mig, när jag började skolan år 1987. Så här i efterhand kan jag själv se att jag var ett konstigt fall för undervisningssystemet. Jag var och ena sidan väldigt allmänbildad, självständig och mycket bra på att räkna. Redan då hade jag ett gott självförtroende, uppfattades som kvick och energisk. Å andra sidan kunde jag bara inte läsa. Det var mamma som upptäckte det. Det skedde först under jullovet på första klassen. Jag hade memorerat läseboken utantill och ”läste” bra i den boken, jag ljudade som alla andra förstaklassister, höll fingret under och visste vad som stod var på sidan. Men när jag skulle läsa en rubrik i Vasabladet dagen före julafton, inför familjebekanta, blev det tvärstopp. Jag kan ännu känna skammen och paniken som vällde över 7-åringen. Nu var jag fast, min bluff hade synats.

En flera år lång och intensiv kamp följde. Det var bokstavsskrivning och läsning nästan varje kväll. Jag hade läsläxor även på sommarloven. Långa kvällar och många tårar. Ibland grälade vi högljutt och tidvis kändes det helt enkelt hopplöst. Dyslexi är lite som alkoholism, hela famijen påverkas. Jag kommer ihåg att min lillebror Johan bad mig:

– ”Snälla Anna, bara lääääs liti, liti till.”

Så småningom fattade jag att det enda som kunde rädda mig ur läxläsningsträsket var att lära sig hur alla de där jävla förbannade skitorden såg ut. Att ordet huvud är högt i båda ändarna och har tre öppna bokstäver i mitten. Att b bär sin mage och att d drar sin. Långsamt började det hela falla på plats. När jag började tredje klassen var jag fortfarande överlägset långsammast i klassen på läsning men nu kunde jag läsa.

Anna i BottniahallenI mitt liv har jag haft en timme stödundervisning. Läraren blev så arg när jag inte kunde stava ”huvud” att han bokstaverade ordet för mig genom att ta tag i mitt hår och föra mitt huvud mot skrivbordet, 1 gång för varje bokstav. Det var sista gången någon fick ge mig stödundervisning. Pappa lovade att jag aldrig skulle behöva gå dit igen. Så blev det också. Mina betyg var trots allt relativt bra. Främst på grund av att mamma läste in alla mina skolböcker på kassetter, som jag sen lyssnade på. Jag tittade på orden och hörde på vad mamma sa, varv efter varv. Jag behövde ingen speciallärare eftersom jag hade en egen hemma. Mamma är den som lärt mig läsa. Hon hjälpte mig knäcka koden och det är endast tack vare det som jag idag kan säga att jag älskar böcker och att jag läser mer än de allra allra flesta. Jag som grät innan boken landade på köksbordet, kan idag beskrivas som en riktig bokmal. Att läsa är för mig en ständig påminnelse om att allt går bara man faktiskt vill och har rätt människor runt sig.

Jag var 19 år när jag gjorde testena. På uppmaning av min modersmålslärare Lasse. Då hade jag redan klarat höstens studentskrivningarna med bravur. Vilket hon som testade mig inte riktigt ville tro på. Utan frågade:

-”Har du faktiskt klarat studenten?”

Hur dum får man bli egentligen? Nåja, jag var ju nästan vuxen och skakade ganska snabbt av mig de tvivlen. Det fina med dyslexi är att ju närmare verkliga livet man kommer desto mindre påverkar det. I Hanken var det viktigare att fatta själva innehållet än att hålla reda på hur man stavar orden. Dessutom skulle de flesta arbeten lämnas in elektroniskt och då räddar ju stavningskontrollen mig. Idag, i verkliga livet, klarar jag mig hur bra som helst. Jag är i och för sig tvungen att be om korrektur alltid när det gäller främmande språk. Vilket jag tror är bra. Det håller mig lagom ödmjuk. Också det en daglig påminnelse om att vi är alla bra på olika saker!