Dyslexi, stavfel och slarvfel och vägen ut!

Dyslexi är inget att skämmas för, tvärtom. Den här texten har publicerats tidigare men den kan med fördel finnas här också. Som ett svar, på varför det ibland fattas prepositioner eller bokstäver i mina inlägg.

Vägen ut ur bokstavsdjungeln

Ingen fattade sig riktigt på mig, när jag började skolan år 1987. Så här i efterhand kan jag själv se att jag var ett konstigt fall för undervisningssystemet. Jag var och ena sidan väldigt allmänbildad, självständig och mycket bra på att räkna. Redan då hade jag ett gott självförtroende, uppfattades som kvick och energisk. Å andra sidan kunde jag bara inte läsa. Det var mamma som upptäckte det. Det skedde först under jullovet på första klassen. Jag hade memorerat läseboken utantill och ”läste” bra i den boken, jag ljudade som alla andra förstaklassister, höll fingret under och visste vad som stod var på sidan. Men när jag skulle läsa en rubrik i Vasabladet dagen före julafton, inför familjebekanta, blev det tvärstopp. Jag kan ännu känna skammen och paniken som vällde över 7-åringen. Nu var jag fast, min bluff hade synats.

En flera år lång och intensiv kamp följde. Det var bokstavsskrivning och läsning nästan varje kväll. Jag hade läsläxor även på sommarloven. Långa kvällar och många tårar. Ibland grälade vi högljutt och tidvis kändes det helt enkelt hopplöst. Dyslexi är lite som alkoholism, hela famijen påverkas. Jag kommer ihåg att min lillebror Johan bad mig:

– ”Snälla Anna, bara lääääs liti, liti till.”

Så småningom fattade jag att det enda som kunde rädda mig ur läxläsningsträsket var att lära sig hur alla de där jävla förbannade skitorden såg ut. Att ordet huvud är högt i båda ändarna och har tre öppna bokstäver i mitten. Att b bär sin mage och att d drar sin. Långsamt började det hela falla på plats. När jag började tredje klassen var jag fortfarande överlägset långsammast i klassen på läsning men nu kunde jag läsa.

Anna i BottniahallenI mitt liv har jag haft en timme stödundervisning. Läraren blev så arg när jag inte kunde stava ”huvud” att han bokstaverade ordet för mig genom att ta tag i mitt hår och föra mitt huvud mot skrivbordet, 1 gång för varje bokstav. Det var sista gången någon fick ge mig stödundervisning. Pappa lovade att jag aldrig skulle behöva gå dit igen. Så blev det också. Mina betyg var trots allt relativt bra. Främst på grund av att mamma läste in alla mina skolböcker på kassetter, som jag sen lyssnade på. Jag tittade på orden och hörde på vad mamma sa, varv efter varv. Jag behövde ingen speciallärare eftersom jag hade en egen hemma. Mamma är den som lärt mig läsa. Hon hjälpte mig knäcka koden och det är endast tack vare det som jag idag kan säga att jag älskar böcker och att jag läser mer än de allra allra flesta. Jag som grät innan boken landade på köksbordet, kan idag beskrivas som en riktig bokmal. Att läsa är för mig en ständig påminnelse om att allt går bara man faktiskt vill och har rätt människor runt sig.

Jag var 19 år när jag gjorde testena. På uppmaning av min modersmålslärare Lasse. Då hade jag redan klarat höstens studentskrivningarna med bravur. Vilket hon som testade mig inte riktigt ville tro på. Utan frågade:

-”Har du faktiskt klarat studenten?”

Hur dum får man bli egentligen? Nåja, jag var ju nästan vuxen och skakade ganska snabbt av mig de tvivlen. Det fina med dyslexi är att ju närmare verkliga livet man kommer desto mindre påverkar det. I Hanken var det viktigare att fatta själva innehållet än att hålla reda på hur man stavar orden. Dessutom skulle de flesta arbeten lämnas in elektroniskt och då räddar ju stavningskontrollen mig. Idag, i verkliga livet, klarar jag mig hur bra som helst. Jag är i och för sig tvungen att be om korrektur alltid när det gäller främmande språk. Vilket jag tror är bra. Det håller mig lagom ödmjuk. Också det en daglig påminnelse om att vi är alla bra på olika saker!