Är det nu jag blir bondmora på heltid?

Tack för alla hejarop och lyckönskningar i samband med att vi berättade om Axagård. Det är ett roligt och utmanande projekt och jag kommer samtidigt mina rötter lite närmare. Men nej, jag ska inte sluta vara varken entreprenör, föreläsare eller konsult. Det är inte nu jag blir bondmora dygnet runt, utan jag jobbar på, precis som vanligt. Det jag däremot anser att jag definitivt lagt på hyllan är möjligheten att ha ett ”vanligt heltidsjobb”. Jag börjar ha så pass många järn i elden att det inte längre är möjligt.

Tid att vara mamma

Dessutom har jag blivit mera självisk sedan Sigrid föddes, eller mera familjeorienterad om vi väljer ett positivare ord. Mina barn får numera fler timmar per dygn av mig, för att jag vill ha det så. Igår kunde jag åka med som förälder till Vörå Skidcentrum när barnen hade skiddag och jag kände hur lyxigt det var. Vilken glädje att kunna prioritera så, att ibland bara få var mamma. Den tiden tänker jag ge mig själv mer av de kommande åren. Härvaro är mitt nya favoritord.

snowman

Det är bra att blanda

Att blanda olika arbetsuppgifter och projekt är det bästa jag vet. Att ena stunden prata utfodringsplan för nötdjur och i nästa skicka iväg en föreläsningsoffert gällande entreprenörsskap, för att sen svara på mejl om digital marknadsföring. Att få vara med och utveckla webhandeln på Aveo, fundera på förpackningsmaterial och försäljningsbidrag, allt är fantastiskt roligt och ingen dag är den andra lik. Att få varva upplevelsen av att vara expert med den av att vara nybörjare, det håller mig alert. Att ha många olika saker på gång är för mig är ett sätt att förstå världen lite bättre och framförallt en fungerande metod för att undgå att bli uttråkad.

Min egen godispåse

När det blir rutin blir jag uttråkad och då blir jag lat, att gå omkring och känna mig lat är bland det värsta jag vet. Någon säger säkert att jag lider av ”duktig flicka” syndromet. Det har jag säkert gjort i någon mån, kanske gör jag det än idag, hursomhelst så avskyr jag att känna mig lat.

Jag vill känna mig levande, på gång, jag vill att mitt arbetsliv ska vara som en godispåse jag själv plockat ihop.  Choklad, lakrits, vingummi, svampar, praliner och skumbjörnar, alla möjliga sorter, huller om buller, men på mina villkor. Jag känner mig oerhört tacksam för att jag får ha det som jag har det.

Den enda nackdelen jag kan komma på är att jag inte vet vad jag ska skriva på mitt visitkort. En mångsidig mamma, föreläsare och bondmora till er tjänst?

knowledge1

 

 

Axagård – starkare tillsammans!

Idag har jag köpt ett stort fång tulpaner till min man och mig själv. I mer än ett halvt år har vi jobbat med vår senaste satsning, jordbruket Axagård. Det har varit många saker att reda ut, orientering i en byråkratisk djungel. Pensioner, jordbruksstöd, djurens välbefinnande, rätten till semester, är några av alla detaljer som måste redas ut. Det gäller att vara alert så att man hela tiden befinner sig på rätt sida om alla bestämmelser. Tålamod och noggrannhet är inte min starka sida så detta har varit god övning.

jordbruket

Jordbruksföretaget Axagård

Men nu är vi alltså officiellt igång och Axagård är registrerat. Jag är väldigt nöjd över namnet Axagård, som dels syftar på ett sädesax och dels på acceleration. Axagård ska ägna sig åt traditionell jordbruksverksamhet. Vi ska odla jorden, så spannmål och gräs, föda upp slaktsvin och tjurar. Den stora skillnaden är att vi kör ihop min brors jordbruk med vårt eget och utvidgar den gemensamma verksamheten.

Genom Lanttjänst och alla avtalsgårdar har vi kommit många olika jordbruksverksamheter in på livet. En av de största insikterna är att: där familjer kommer väl överens och hjälps åt, där är jordbruken starka och livskraftiga. Där finns ofta både arbetsglädje och framtidstro, trots att jordbruken just nu haft flera ekonomiskt tuffa år.

Tuffa tider kräver radikala åtgärder.

Det brukar min pappa säga och det har jag tänkt på många gånger när jag stött på olika utmaningar i mina egna företag. Tuffa tider? Ja, gör då något radikalt! Att fega och göra myrsteg kommer troligen inte att lösa problemet.

En ny början

Min bror Johan hade faktiskt bestämt sig för att sluta som jordbrukare när Mikael en sommarkväll föreslog att tänk om vi skulle göra det här tillsammans istället. Några timmar in i sommarnatten var de överens och en ny lösning såg dagens ljus.

Ja, vi gör det tillsammans.

När jag ringde pappa och berättade om kursändringen sa pappa direkt: Ja, jag har ju sagt, det behövs minst tre personer om det där maskineriet ska skötas optimalt! Ingen chans att en person orkar och klarar det i längden! Nå, nu är vi fyra.

Det är viktigt med rötter trots allt

När jag startade mitt första företag var det viktigt för mig att jag skulle driva det på sådana villkor att jag skulle kunna lämna det. Att ha möjligheten att kunna sälja av helt enkelt. Säkerligen berodde det mest på att jag upplevt hur starkt bindande ett familjejordbruk är, det kopplas helt till dig som person. Det är ett oerhört svårt beslut att sälja ett jordbruk. Det tror jag de allra flesta jordbrukare skriver under på. Jag ville absolut inte bli lika fast i mitt företagande.

Men jag får erkänna att det känns bra idag. Extra bra. Åkrarna min släkt, min farmor och farfar brukade, kommer även nästa vår att brukas av släkten. Fältet vi plockade sten på efter farfars begravning kommer säkerligen även i år att uppbåda nya stenar. Vi kommer att plocka dem, men inte mera förhand utan med maskin. Vi ska fortsätta driva släktens gårdar. Inte som förr utan på ett nytt sätt, där vi är fler som vill och kan hjälpa till!

Axagård -Starkare tillsammans!

tulpaner

Fin belöning efter grisskit och skavsår

I helgen har jag varit och hjälpt min man att sköta om ett svinstall. Det var inte första gången men det är ca. 15 år sen sist. Jag är ju född på ett jordbruk där svinuppfödning var huvudinkomstkälla. Ändå var jag nervös när jag gick in i de första boxarna, ca 10 stora nyfikna grisar per box. Men det kom snabbt tillbaka, jag städade på för glatta livet och idag fick jag sätta Compeed på båda tummarna för att kunna följa med och jobba. I och med detta har jag också vunnit ett vad!!!

Jag har tjatat en tid om att vi ska ringa träningsföretaget YourCoach. För två år sen så tränade vi tillsammans med PTn Johan en gång i veckan. Det var kul och gav resultat. Det vill jag göra igen. Mikael har varit lite svårflörtad. Men i fredags sa han plötsligt att om jag hjälper honom i grishuset så tränar han tillsammans med mig. DEAL.

Nu sitter jag här och myser. Fingarna luktar gris och skavsåren på tummarna är stora som 20 centare, men det är det värt. I morgon ringer jag Johan!

IMG_1986

Kan vi programmera in arbetsglädje hos våra barn?

Hur kommer det sig att vissa av oss gillar att arbeta så mycket? En delorsak är säkert genetiskt, en annan orsak har med typen och tillgången av jobb att göra och det finns många andra orsaker. Själv har jag det delvis i blodet. Entreprenörer hittar man åtminstone fyra generationer rakt bakåt i min pappas släkte. Men jag tror faktiskt att den största orsaken till att jag njuter av att arbeta är att jag blivit programmerad till att göra det.

Som barn var vi alltid med. Vi satt i traktorhytten i timtal innan vi ens kunde gå. Vi var med ut i skogen om vintrarna och på höängen om somrarna. Mina föräldrar var måna om att se till att det fanns lämpliga uppdrag att tjäna pengar på. Riktiga uppdrag, med riktiga kunder. Vilket i sig säkert var viktigt.

Men det finns en annan aspekt som jag tror är mer avgörande. Pappas uttryck:

-”Je måst, får e va!”

Om man i mitt barndomshem sa, nu måste vi hugga ved eller nu måste vi städa huset. Då sa pappa bara: Je måst, får e va! Om man däremot gjorde ett annat retoriskt vägval, t.ex. Det skulle vara lägligt att kapa ett vedlass idag, när solen ändå skiner! Ja, då var protesterna sällsynta. Ordvalet spelade en viktig roll. Det som behövde göras skulle uttryckas på ett positivt och frivilligt sätt, utan måsten.

Dessutom var det viktigt att ha med sig matsäck och små belöningar för väl utfört arbete. Vi hade alltid mat,- och kaffepauser men jobbade ofta hela dagarna. Några 8 timmars dagar hade ingen hört talas om. Dagistanterna lär har varit bekymrade över min bristande tidsuppfattning, men vi talade aldrig om tid hemma. Jag anser mig ha blivit programmerad genom barndomen till att tala om och också uppleva arbete som något positivt.

Vårt samhället skriker efter innovationer och nya entreprenörer. Tänk om vi kunde uppnå detta genom att programmera våra dagisbarn till att njuta mer av arbete?

Hannes och Mikael på picknick
Programmering pågår!
Stenplockning på Masunin
Stenplockning på Masunin i Oravais.

Frihet, arbetsglädje och familjeliv på jordbruket

Idag har vi varit ut på fälten och ställt iordning inför vårbruket som egentligen redan startat för de allra flesta. Men alla våra killar är uthyrda till andra jordbruk så det egna får skötas i de luckor som uppstår. Att ha ett jordbruk är onekligen en speciell form av företagande. Det är mer av båda ytterligheterna. Det är mer skit under naglarna samtidigt som det är mer luft under vingarna. För mig är betyder det mer av det senare. Tack vare jordbrukets stabilitet. Ja menar, alltid ska väl någon vilja äta någonting. Tack vare den vågar jag ta större risker på annat håll, för jag vet att, trots allt så har vi mat på bordet. Sen är jordbruket en perfekt motpol till den stress som många vill visa att de har eller som de faktiskt har i andra branscher.

Vårbruk är verkligen något som det gäller att göra i ett raskt tempo. Ändå har alla bönder vi möter tid för en pratstund. Men så har de heller inget som helst behov av att verka upptagna. På egen begäran kan bonden vara stressad och upptagen 24/7. Till och med ett barn förstår att bondens arbete aldrig tar slut. Det kommer en ny vår med nya åkrar att bruka. Det gäller att ta vara på livet just idag!

 

Jordbruket